Att leva kan både vara härligt och svårt, att dö är en del av livet. Även om döden ofta tillbringar stor sorg kan vi inget annat än acceptera den. Under vår livstid får vi ofta nära relationer med våra familjemedlemmar, vår livspartner och våra vänner. När det en dag kommer sjukdomar eller olyckor med i bilden kan livet snabbt få ett slut och begravningen bli ett faktum. Att ta farväl med en blomma är vackert och uppskattas också av de anhöriga.
Ett vackert avsked
Genom att säga hejdå med blommor ger de anhöriga begravningen en annan mening. Livet är slut och personen som ska begravas ska få kondoleansblommor som markerar ett avslut och kanske början på något nytt. Det var förr väldigt vanligt att begrava personen som gått bort med blommor för att den skulle vara omgiven av något vackert. I Egypten trodde de förr att den som dog vaknade och lämnade
därför till och med mat i krukor som de trodde att den avlidne skulle behöva. Idag är det delade meningar om livet efter döden men att göra en begravning på finaste möjliga vis är en gemensam bild för de flesta.
Förr i tiden var det vita blommor som gällde. Den vita blomman står både för oskuldsfullhet men har också fått status som sorgens blomma. Vita rosor, vita liljor eller tulpaner har alla fått dekorera kistor. Idag är vi något mer flexibla och ofta anordnas begravningar utifrån vad personen som har gått bort uppskattade under sin livstid. Om favoritblomman var röda nejlikor, svarta tulpaner eller vallmon, används ofta det från de närmast anhöriga för att visa den personliga relationen och hedra den avlidne.
Vita blommor är och förblir dock ett säkert kort om avsikten är att beklaga sorgen på ett objektivt men empatifullt sätt. Att skicka en krans som symboliserar evighetens blomma är vanligt bland arbetsgivare och politiker.
